ترجم الموضوع الى العربية
 ترجم محتوى الصفحة الى الانكليزية باستخدام خدمة كوكول - الموقع غير مسؤول عن الترجمة

”Händelserna är huvudsakligen en källa till hopp”.

Gilbert Achcar
2011 / 9 / 27


”Händelserna är huvudsakligen en källa till hopp”.
[Christian Höller intervjuar Gilbert Achcar om revolutionerna i arabvärlden. Publicerad 13
september på Springerins webbplats. Finns också på http://www.internationalviewpoint.org.]
Christian Höller: De senaste upproren i olika arabiska länder har, åtminstone bland kommentatorer
i väst, åtföljts av lika delar förhoppningar och farhågor. Förhoppningar att åtminstone en utdragen
demokratiseringsvåg ska svepa genom dessa samhällen, som under så lång tid har stått emot
reformer. Farhågor att mer reaktionära eller totalitära strömningar ska få övertaget. Vad har den
dominerande känslan varit för dig, som specialist på de politiska systemen i regionen och med
många personliga band där?
Gilbert Achcar: För mig är händelserna huvudsakligen en källa till hopp. Jag oroar mig förvisso
över rörelsens utveckling och framtid, men det faktum att en sådan revolutionär chockvåg sveper
genom regionen är mycket positivt. De som uttrycker farhågor över det som händer anser underförstått
att den stabilitet som de despotiska regeringarna erbjuder kan betraktas som det mindre onda
jämfört med de möjliga scenarier de tänker sig, som exempelvis ett islamistiskt maktövertagande.
Sådana uppfattningar är inte bara etnocentrerade eller antidemokratiska utan har dessutom helt fel i
sina bedömningar, eftersom den grundläggande orsaken till framväxten av islamistiska fundamentalistiska
oppositionsrörelser är just förekomsten av sådana despotiska regimer. De flesta av dessa
regimer har faktiskt fått stöd från västländerna, och har således misskrediterat själva den tanke om
demokrati eller sekularisering som förespråkas i väst. Så länge det finns sådana regimer kommer det
också att finnas ett sådant fundamentalistiskt motstånd. Man ska snarare ta med i beräkningen att
befolkningen i dessa länder är trötta på diktatur, och att de i högsta grad behöver bli av med dem
precis som varje annan befolkning i världen. Det som till exempel ansågs vara bra för Östeuropa
gäller också för arabländerna.
CH: På avstånd eller ur ett ”utanförstående” perspektiv har det varit slående vilka enorma skillnader
det varit mellan de olika länderna: vissa av dem har upplevt nästan ”oändliga” upprorsvågor (som i
Egypten) medan andra har förblivit relativt lugna. Vilket är enligt din uppfattning de viktigaste
kriterierna för detta, för länder som är väldigt benägna för uppror medan andra är nästan oemottagliga
för det, eller kanske alltför förtryckande för att sådana scenarier ska utvecklas?
GA: Det finns knappt något land i regionen som är oemottagligt för detta scenario, från
Mauretanien, Marocko och Algeriet till Jordanien, Libanon och Syrien, och till och med Oman och
Bahrain. Kanske Förenade Arabemiraten och Qatar är de enda länder som inte har påverkats, men
de är oerhört konstgjorda stater, där de som innehar medborgarskap faktiskt utgör en liten minoritet
– omkring 15-20% av befolkningen. Liksom för de flesta andra länder beror proteströrelsens omfattning
och utformning på hur hårt förtrycket är, hur hatad regeringen är eller ej, hur despotisk den
är om alls. Upproret började i Tunisien där det fanns en väldigt diktatorisk regering och spred sig till
länder som Egypten, Libyen och Jemen, där regimen hatas av oerhört stora delar av befolkningen. I
de flesta andra länderna i regionen är, främst med undantag av det saudiska kungadömet, hårt
diktatoriska regimer ett mindre problem än kraven på politiska reformer, eller övervägande sociala
krav som i fallet Irak. Men å andra sidan är rörelsens väldigt ojämna utveckling ett naturligt resultat
av regionens ojämnhet. Många av länderna delar problem och kännetecken som svag utveckling,
bristande samhällelig jämlikhet eller dålig social rättvisa. Men när det gäller politiska maktmönster
finns det naturligtvis enorma skillnader.
CH: Du har nyligen sagt i en artikel att ”först och främst och framförallt är det ett demokratiskt
uppror”. För en mer fullfjädrad radikal demokrati kan det verka som om alla betydande samhällsgrupper
måste ansluta sig och uppnå en ny allians, eller maktjämvikt för att få till stånd djupgående
2
demokratiska förändringar. Ser du något som detta hända exempelvis i Egypten, till skillnad från
Libyen eller Syrien, eller gäller inte denna idé alls?
GA: Tja, vi befinner oss ännu inte vid en punkt där vi kan räkna med en radikal demokrati – givetvis
beroende på vad man lägger i detta begrepp. När jag säger att det är en ”demokratisk revolution”
menar jag att den nuvarande rörelsen ligger mycket närmare ”folkens vår” på 1800-talet (1848) som
svepte över Europa från Paris till Wien, än den revolutionära chockvågen 1918, som uppstod efter
den ryska revolutionen, och som var en klassbaserad revolt som leddes av radikala vänsterkrafter
med ett perspektiv på socialistiska förändringar. Det är inte vad som händer i den arabiska världen,
där processen är mer grundläggande och omfattar en mycket bred koalition – ju mer diktatorisk
regimen är desto bredare opposition ställs den inför. När man väl har uppnått den första åtgärden, att
bli av med diktaturens och korruptionens mest framträdande representanter, då är nästa åtgärd att i
positiva termer slå fast vilken sorts alternativ politisk regim som ska följa. Här splittras normalt den
bredare oppositionen. Revolutionens förtrupp har bestått av personer som har engagerat sig för att
få ett modernt demokratiskt samhälle och [representativa] institutioner – i huvudsak unga liberala (i
politisk, inte ekonomisk mening) demokrater, väldigt mycket som ungdomen 1848. Men överallt
där det fanns en diktatorisk regim stöter man till en början också på grupper som vidhåller religiöst
fundamentalistiska perspektiv. När diktatorn väl är borta sker en skilsmässa mellan den islamistiska
rörelsen och vänsterkoalitionen, en skilsmässa som redan är mycket tydlig i Egypten och Tunisien.
CH: Vissa av upproren verkade, åtminstone alldeles i början (som du säger) väldigt dominerade av
liberalt demokratiska ungdomar. I vilken mån har denna dominerande ställning överskuggat ett mer
klassbaserat perspektiv eller ett perspektiv som har mer med arbetarklassen göra? Eller med andra
ord: ser du mer balanserade eller ojämlika styrkeförhållanden i den nuvarande rörelsen?
GA: Det bästa sättet att ta itu med denna fråga är att titta på fakta. De två länder där upproren varit
mest framgångsrika hittills, nämligen Tunisien och Egypten – och vi måste komma ihåg att det även
där är en i högsta grad pågående process – faktiskt är de länder där arbetarrörelsen anslöt sig till
striderna. Arbetarna har kraftigt medverkat till att störta de existerande härskarna i båda länderna.
Men en sådan klassbaserad rörelse saknas i länder som Libyen, Jemen och Syrien där det ännu så
länge inte har skett några arbetarstrejker, medan strejkerna till exempel var en avgörande faktor för
att fälla Mubarak. Det innebär inte att arbetarrörelsen i Tunisien eller Egypten har ett perspektiv på
sociala förändringar i betydelsen att ersätta kapitalismen. Det är inte rörelser av en radikal antikapitalistisk
karaktär – vilket är orsaken till att vi inte befinner oss i samma situation som efter Första
världskriget. Det är istället arbetare som tar chansen under den nuvarande omvälvningen att föra
fram sina egna krav på samhälleliga förändringar och reformer. Men det visar också hur avgörande
arbetarrörelsen kan vara under själva den demokratiska kampen. Det är trots allt ett historiskt
mönster om man tittar på den så kallade ”demokratins vagga” i Storbritannien, där den proletära
chartiströrelsen spelade en viktig roll på 1800-talet för att driva fram allmän rösträtt (även om den i
själva verket bara var för män) gentemot den dittills existerande rösträtten som grundade sig på
rikedom. Det bidrog starkt till hela demokratiseringsprocessen.
CH: New York Times skrev nyligen: ”I en båge av revolter och revolutioner prövas tanken på ett
bredare medborgarskap när förtryckets framtvingade tystnad ersätts av mångfaldens kakofoni.”
Håller du med om den analysen, och vad är enligt din uppfattning i så fall nödvändigt för att
omvandla denna ”mångfaldens kakofoni” till ett någorlunda demokratiskt system?
GA: Tja, ”mångfaldens kakofoni” är bara ett annat ord för demokratisk pluralism. När det gäller
politiska regimer föredrar jag kakofoni framför en auktoritär dirigent. En del personer betonar att
det inte finns någon ledande kraft i dessa rörelser, vilket i viss mening är mer uppmuntrande än att
ha ett ledande parti som har som mål att monopolisera makten. Därmed inte sagt att jag anser det
vara en kakofoni i meningen kaos, utan snarare att man under olika skeden av kampen har olika
allianser. Under en så komplicerad process har man inte samma block av krafter från början till slut.
3
När det handlar om att störta en diktator kan man ha en mycket bred allians, inklusive religiösa
fundamentalistiska krafter. Men när det blir frågan om att avgöra vilka nya institutioner man vill
ersätta diktatorn med så blir alliansen givetvis mycket smalare. De som kämpar för demokrati kan
vara överens om det målet och handla tillsammans utan att hamna i ideologiska diskussioner om
frågor som socialismen. Det är faktiskt inte vad som sker. Folk är främst intresserade av att fördjupa
de demokratiska förändringarna och säkerställa att det som började som en revolutionär process inte
går om intet utan slutförs till en demokratisk omvandling.
CH: En hel del av reaktionerna från väst verkar låta sig ledas antingen av väldigt romantiska
revolutionära bilder ( som ett nytt Mecka av en kommande världsrevolution) eller, den andra
ytterligheten, fullständigt vilseledande orientalistiska eller islamofoba farhågor. I vad mån går det
att undvika sådana projektioner, i synnerhet för en utanförstående åskådare?
GA: Faktum är att när det handlar om demokratiska strävanden eller politisk frihet, så skiljer sig
inte araber eller andra muslimer från kineser eller latinamerikaner eller östeuropéer. Orientalism i
nedsättande mening ingår i en tankegång som tror att människor i grunden formas av olika kulturer,
att det finns olika kulturella grunddrag i olika delar av världen och därmed olika politiska behov.
Jag avvisar den sortens åsikter och tror bestämt att demokrati och frihet i allra högsta grad är
universella idéer, och jag fruktar inte alls ordet universell i detta sammanhang. Om man tittade på
Europa på 1700-talet så kunde man ha sagt att kulturen där var sådan att folken i Europa behövde
absolutistiska regimer, vilket är vad de hade innan monarkierna började falla sönder mot slutet av
1700- och början av 1800-talet. På samma sätt har det funnits teorier om hur folken i Östeuropa,
från Preussen till Ryssland, var begivna på totalitarism, och efter 1989 föll stalinismen ändå sönder
förvånande snabbt och lämnade plats för mer eller mindre demokratiska regimer. Om det ännu inte
riktigt gäller i ett land som Ryssland, så handlar det inte om kultur utan samhällsekonomiska och
politiska förhållanden inklusive landets storlek och ojämna utveckling. Det civila samhällets
relativa svaghet där hänger också ihop med det faktum att det är det land där erfarenheterna av
totalitarism har varit längst av alla. Den andra punkten är att de som säger att upproren öppnar upp
för islamistisk fundamentalism glömmer det faktum att den värsta regimen i regionen (både vad
gäller fundamentalism och politisk och social diktatur) är det saudiska kungadömet. Men det är det
land som uppvaktas mest av alla västländer. Det saudiska kungadömet – ett ohyggligt rikt land som
leds av en ytterst extremt islamistisk fundamentalistisk institution och i själva verket är ett
amerikanskt protektorat – är den viktigaste källan för spridningen av fundamentalism i den
muslimska världen. Under åtminstone två decennier har USA i förbund med det saudiska
kungadömet utnyttjat den islamistiska fundamentalismen mot vänstern – mot vänsternationalism,
mot kommunism och så vidare. Islamofobin i väst är i första hand en rädsla för västfientliga
islamistiska strömningar. Man oroar sig för västs intressen och inte för folket i regionen. Var och en
som bryr sig om folket i regionen skulle först av allt vara väldigt glad över att diktaturerna äntligen
störtas, att det nu är möjligt att demonstrera och så vidare. Och för det andra skulle de inse att det
faktum att en regering samarbetar med västländerna inte innebär att den är upplyst. Det saudiska
kungadömet är det bästa beviset på det.
CH: En speciell farhåga som upprepade gånger har framförts är vilka konsekvenser upproret kan få
för den israeliska statens säkerhet. På samma gång ökar hoppet (exempelvis i samband med det
nyliga öppnandet av den egyptiska gränsen till Gaza) om att levnadsförhållandena för palestinierna
nu skulle kunna förbättras avsevärt. Vilka kommer enligt din uppfattning de mest betydelsefulla
konsekvenserna att bli för konflikten mellan Israel och Palestina?
GA: Israel är just ett av de länder som återspeglar de uppfattningar i väst som fruktar demokrati på
den arabiska sidan. Det har visat många tecken på stark oro över de demokratiska upproren i
regionen. Här ser man en stat som är van vid att skryta över att vara ”den enda demokratin i
Mellanöstern”, och nu blir orolig på grund av att det sker demokratiska uppror överallt runt det.
Både Israel och USA är fullt medvetna om att de bara kan ha diktatorer som vänner i regionen. Om
4
en regering på något sätt skulle återspegla folkliga strävanden så skulle den vara tvungen att vara
fientlig gentemot Israel och USA – inte för att folket är fanatiker eller rasister, utan därför att de
plågas av Israel och USA, som båda ockuperar arabiska områden. Det nuvarande upproret ger
åtminstone förhoppningar om att Israel till sist kommer att inse att det inte kan fortsätta på den
övermodiga och omedgörliga väg som regeringen Netanyahu i högsta grad personifierar. Den
sortens inställning skapar mycket hat eftersom den grundar sig på ett djupt förakt. Utan en förändring
av den israeliska inställningen kommer det aldrig att bli fred i regionen. Om man tittar på
”Palestinadokumenten” som publicerades av Al Jazeera kan man se att det palestinska ledarskapet
gick så långt det kunde och gjorde alla eftergifter som israelerna ville, men inte fick någonting i
utbyte. I grund och botten kan den ”maktpolitik” som Israel uppvisar och som enbart grundar sig på
styrka i det långa loppet bara leda till katastrof, för befolkningen i Israel såväl som för dess grannar.
CH: Förväntar du dig att ett nytt uppsving för antisionismen kommer att få fäste nu?
GA: Man kan knappast tänka sig ett nytt uppsving, ty fientligheten mot Israels politik är redan så
uttalad. Den underbyggs av Israels uppträdande och ingenting annat. Det sker nu en försonings- och
enhetsprocess bland palestinierna, men de har fortfarande förbundit sig att försöka få till stånd en
fredlig uppgörelse. Poängen är att trots allt som Mahmoud Abbas palestinska myndighet gick med
på fick de ingenting i utbyte.
CH: USA:s utrikespolitik har visat sig vara väldigt obeslutsam och osäker när den tagit itu med de
senaste upproren. Kan vi vara på väg in i en ny historik fas som kan peka fram mot slutet för USA:s
starka inflytande i regionen? Eller tror du att den stora geopolitiska kartan i det stora hela kommer
att vara oförändrad under den närmaste framtiden?
GA: Vi bevittnar definitivt en betydande omvälvning av de geopolitiska förhållandena. Hittills har
USA brukat ha herravälde över regionen med hjälp av en despotisk allians. Det vi nu ser är hur
folket väller fram och tränger in på det politiska området, och USA ställs inför en situation där man
måste ta hänsyn till den folkliga faktorn. De måste nu bygga allianser med konservativa krafter som
har ett verkligt folkligt inflytande, vilket är orsaken till att de nu gör upp med det Muslimska
brödraskapet som de anser vara en relativt måttfull kraft inom den islamistiska fundamentalismen.
Det går att se i Egypten där det Muslimska brödraskapet samarbetar med militären. USA försöker
utarbeta en plan B för regionen, med Muslimska brödraskapet som en nyckelspelare. De försöker
också dra in sina turkiska allierade men grundbulten i deras strategi är fortfarande monarkierna vid
Persiska viken och deras Gulf Cooperation Council.* Det är trots allt där oljan finns, vilket är det
som gör regionen så viktig för USA. Annars skulle de inte bry sig ett dyft om den.
CH: För att övergå till en annan sida hos den nuvarande omvälvningen: mycket har sagts om de nya
medias och i synnerhet sociala medias – Facebook, Twitter och andra kommunikationsverktyg –
påstådda roll i att organisera upproren. Hur giltiga eller realistiska är dessa påståenden ur politiskt
teoretisk synvinkel? Hur skulle du vilja beskriva den teknologiska moderniseringens övergripande
ställning med avseende på de mer politiska och samhälleliga moderniseringsprocesser som står på
spel nu?
GA: Vi måste se sådana teknologiska medel för vad de är. De är medel och verktyg men de skapar
inga rörelser. Proteströrelser har alltid funnits i modern tid oavsett om de bara hade 1700-talets
mycket enkla tryckpress eller Internet som idag. Folk har alltid använt den tillgängliga teknologin
för att organisera sig och sätta sig i rörelse. En viktig aspekt är dock organisationens nätverkskaraktär,
som underlättas betydligt av den nya medieteknologins nätverksnatur. Det tillåter en mer
horisontell organisationstyp och underlättar därmed en rörelse utan urskiljbara ledare. I de flesta
demokratiska uppror idag ser man samma tendens mot att nya och mer flexibla organisationsformer
uppstår under kampen. Med verktyg som Facebook går det att göra omedelbart i ett helt land, om
* Gulf Cooperation Council (GCC) är ett politisk och ekonomisk förbund mellan de arabiska staterna Bahrain,
Saudiarabien, Oman, Kuwait, Qatar och Förenade Arabemiraten – öa.
5
inte en hel rad länder, medan det förr startade i en stad varefter varje stad måste följa efter, och så
vidare. Eller så fanns det ett ledande parti som redan var organiserat överallt. Så den nya teknologin
underlättade avsevärt denna sorts horisontella organisering men den skapade inte rörelsen. I den
meningen var det verkligen inte någon ”Facebook-revolution”.
CH: För sex år sedan, 2005, skrev du om den arabiska våren – ”sen och kall” var de förbehåll du
använde då. Det har tagit lång tid för denna metaforiska vår att förverkligas, eller bli ”varmare”.
Vilka är enligt din uppfattning de ungefärliga tidsramarna för att den nuvarande våren ska utvecklas
till en mer blomstrande sommar?
GA: När jag använde vårliknelsen i den artikeln var det ironiskt. Media och Bush-administrationen
ville faktiskt få folk att tro att det var detta som hände 2005 som ett resultat av ockupationen av Irak
och de påtryckningar de satte in mot Egypten och det saudiska kungadömet för en del kosmetiska
förändringar. Det ägde förvisso rum en del förändringar men det var definitivt ingen ”folkens vår”.
Idag är liknelsen med en vår mycket mer berättigad, även om ”folkens vår” på 1800-talet slutade
illa. Men den inverkan den hade gick inte att sudda ut. Arvet blev kvar och till sist skedde de
demokratiska förändringarna. Nu tror jag att det finns mer grund till förhoppningar ty på 1800-talet
var de dominerande förhållandena i världen på det hela taget mycket mer diktatoriska än vad de är
idag. Arabvärlden är mer ett undantag i vår nuvarande värld, men folket har börjat övervinna sin
skräck, vilket har varit diktaturens bästa verktyg. Oavsett vad som händer på kort sikt och oavsett
vad resultaten blir i valen i de olika länderna, så finns det nu en verklig möjlighet att bygga en stark
demokratisk rörelse. Det finns därför god anledning till hopp och förbehållsam optimism utan att
därmed falla för illusionen att det inte finns några större hinder eller svårigheter framför oss. Det
som redan har uppnåtts är definitivt imponerande.
(Översättning från engelska, Göran Källqvist.)




Add comment
Rate the article

Bad 12345678910 Very good
                                                                                    
Result : 100% Participated in the vote : 1