Om den vنsterlنndska marxismen

1
Utdrag ur Perry Anderson, Om den vنsterlنndska marxismen, Arkiv 1984 (s. 215-220)
Perry Anderson
Om maoismens misslyckande i ”vنst”
Misskrediteringen av Chrusjtjovs sovjetiska reformmodell skapade de fِrutsنttningar under vilka Maos lansering av en officiellt utropad ”kulturrevolution” i Kina kom att ses som en ِverlنgsen form av brytning med den stalinistiska industrialiseringens och byrهkratiseringens institutionella arv – historiskt sett mer avancerad eftersom den i varje avseende var radikalare. Internationellt angrep den kinesiska utrikespolitiken den diplomatiska maskopin med de imperialistiska makterna och krنvde en aktiv solidaritet med tredje vنrldens fِrtryckta folk. Inrikes betonades spontana massaktioner underifrهn mot byrهkratiska privilegier, pه bekostnad av ِkat utrymme fِr marknadskrafterna. De sociala jنmlikhetsstrنvandena hyllades pه alla nivهer. Bortom sjنlva klassdelningen tillkنnnagav kulturrevolutionen som sitt mهl ett ِverskridande av uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete liksom den urgamla uppdelningen mellan land och stad. Allt detta skulle fِrverkligas genom en direkt folklig fِrvaltning i Pariskommunens anda och den yngre generationens frislنppta energi och entusiasm. Dragningskraften hos detta ideologiska program var mycket stor i vنst, dنr man frهn andra نnden av vنrlden tyckte sig hِra ekon av frهgor som fientlighet mot teknokratisk konsumtionsideologi, utbildningshierarki och parasitنr ِverindustrialisering. I Europa var Althusser den mest framstهende och inflytelserika marxistiska tنnkare som fنste stora fِrhoppningar om en demokratisk kommunism vid Maos kinesiska projekt. Hans italienska brevpartner och medarbetare Macciocchi blev fِrfattare till en av de mest oreserverade panegyrikerna.1 Men vهgen av sympati och beundran fِr kulturrevolutionen fِrde samman ett mycket brett spektrum av socialistiska intellektuella, fِr att nu inte nنmna revol-terande studenter. Den pهverkade i skiftande grad och pه olika sنtt Dutschke och Enzensberger i Tyskland, Poulantzas, Glucksmann och Kristeva i Frankrike, Rossanda och Arrighi i Italien, Sweezy och Magdoff i USA, Robinson och Caldwell i Storbritannien.
Det verkliga innehهllet i och inriktningen pه den maoistiska utvecklingen i Kina visade sig dock ligga mycket lهngt frهn de idealbilder som fick sهdan spridning utomlands. Redan i bِrjan av sjuttiotalet fick kraften i den ohنmmade kampanjen mot Sovjet – till en bِrjan begriplig nog men efter hand alltmer obalanserad och hysterisk – den kinesiska staten till en allt tنtare omfamning med Fِrenta staternas regering och ett alltmer uttalat ِvergivande av stِd هt och solidaritet med tredje vنrldens nationella befrielserِrelser, i utbyte mot vنnskap med tre kontinenters mest brutala och reaktionنra regimer, frهn Chile till Zaire, frهn Iran till Sudan. Vad inrikespolitiken betrنffade blev det allt klarare att kulturrevolutionen inte bara manipulerades av just den byrه-kratiska topp som den inledningsvis till synes riktade sig mot, utan ocksه i praktiken var nهgot som lهg mycket lهngt frهn sina uttalade mهl: en vنldig utrensning i parti- och statsapparater med ett hِgt pris i form av politisk repression och miljontals offer, en ekonomisk stagnation i takt med det stigande befolkningstrycket och en ideologisk obskurantism nنr kulturens och utbildningens alla omrهden gick tillbaka under den irrationella maokult som till och med ِvertrنffade kulten av Stalin. Slutresultatet blev lهngt vنrre نn fِr den fِregهende chrusjtjovismen. Det folkliga fِr-dِmandet av kulturrevolutionen efter Maos dِd var ِvervنldigande, ja, reaktionen mot den kom snart att i mهnga av sina pragmatiska drag, pه en gهng liberala och cyniska, likna just den chrusj-tjovska reformismen.
Denna dystra kurva fick ofrهnkomligen stor inverkan pه den vنstmarxism som pه lهngt avstهnd
1 MArie-Antonietta Maccioccho, Daily Life in Revolutionary China, New York 1972
2
fِljde den. Den kom dock att fِrstنrkas genom en andra viktig upplevelse under dessa هr. Kultur-revolutionen och dess fِljdverkningar hade fullbordat den ِstliga schismen inom den sovjet-dominerade internationella kommunistrِrelsen. Eurokommunismens uppkomst ett هrtionde senare هstadkom en motsvarande vنstlig schism. Ocksه dess utgهngspunkt var en kritik av det stalinistiska arvet i Sovjetunionen och de stelnade utsikterna till inrikes reformer i Sovjet och ضsteuropa. Men medan maoismen primنrt hade reagerat mot chrusjtjovismen var eurokommu-nismen – kronologiskt senare och till sin inriktning annorlunda – en reaktion pه dennas begrav-ning under den brezjnevitiska konsolideringens sextio- och sjuttiotal. Dess egentliga startpunkt var invasionen i Tjeckoslovakien, en sovjetisk aktion som fِr fِrsta gهngen fِrdِmdes nنstan enstنmmigt av de vنsteuropeiska kommunistpartierna. Det eurokommunistiska alternativet till den ryska modellen, sهdant det utkristalliserades mot mitten av sjuttiotalet, lade central vikt vid behovet av att under varje tنnkbar vنstlig socialism bibehهlla hela den skala av medborgerliga rنttigheter som نr karaktنristisk fِr en kapitalistisk demokrati. En ny politisk ordning skulle befنsta bهde personliga fri- och rنttigheter och flerpartisystem, bibehهlla de parlamentariska institutionerna och avvisa alla plِtsliga eller vهldsamma brytningar med det privata نgandet till produktionsmedlen. Det var med andra ord frهga om en fredlig, gradvis, konstitutionell vنg till socialismen, helt motsatt modellen hos oktoberrevolutionen och den bolsjevikregim som hade framgهtt ur denna.
Att dessa fِrslag hade stor dragningskraft pه mهnga ِverlevande eller arvtagare inom vنst-marxismen var fِrstهeligt. Att ledningarna fِr vنstvنrldens stora kommunistiska partier, framfِr allt de italienska, franska och spanska, intog eurokommunistiska stهndpunkter kunde ses som ett fِrsenat officiellt accepterande av det kنtterska intresse fِr socialistisk demokrati som hade underbyggt sه mycket av vنstmarxismen نnda frهn bِrjan – deras kritik av den sovjetiska modellen anslِt sig نntligen till den som fyrtio هr tidigare hade skisserats av Korsch och Gramsci. Det var tvه omstنndigheter som bidrog till att ge det eurokommunistiska perspektivet sنrskilt stor anslutning frهn marxistiska intellektuella. Trots de stora innehهllsmنssiga olikheterna mellan de bهda utbrytningarna maoism och eurokommunism, som ju pه mهnga sنtt stod fِr diametralt motsatta ideologier, hade de en gemensam, negativ utgهngspunkt i Sovjet. Vid mitten av sjuttio-talet hade den kinesiska propagandan blivit vهldsamt antisovjetiskt fixerad. Kina sjنlv hade vid det laget fِrlorat mycket av sin glans utomlands, men den rysskrنck som det spritt inom vida vنsteuropeiska kretsar som fallit under maoistiskt inflytande levde kvar. I vissa fall blev resultatet helt enkelt en snabb ِvergهng till en konventionell, ren antikommunism – det var den vنg som de franska nya filosoferna fِljde. Vanligare var dock en utveckling frهn maoism till eurokommu-nism, fِrmedlad genom bهdas vهldsamma fِrkastande av den sovjetiska utvecklingen. Denna rِrelse var sنrskilt markant i Frankrike – Althusser stod som ett exempel fِr den, trots sina ursprungliga betنnkligheter mot att det franska kommunistpartiet gjorde sig av med formeln ”proletariatets diktatur”. En lهngt viktigare faktor bakom den allmنnna uppslutningen kring euro-kommunismen var dock den politiska situationen i sjنlva Sydeuropa. Nنr man hunnit halvvنgs in i sjuttiotalet fِrefِll hela regionen mogen fِr folkliga framsteg och social fِrنndring. I Frankrike hِll hِgern, efter nنstan tvه هrtionden av oavbrutet styre, pه att fِrsjunka i vanrykte och splitt-ring. I Italien skapade kristdemokraternas korruption och inkompetens نnnu mer omfattande protester och vنljarstِd هt kommunistpartiet. I Spanien, Portugal och Grekland hِll fascist- och militنrdiktaturerna pه att uttِmma sina krafter. I dessa lنnder var de legala eller underjordiska kommunistpartierna fortfarande den starkaste organisatoriska kraften inom arbetarklassen. Ut-sikterna till ett historiskt genombrott, ut ِver vنlfنrdskapitalismens sociala dِdlنge i Nordeuropa, tycktes verkliga nنr vنljarnas fِrvنntningar pه koalitionsregeringar mellan vنnsterpartierna sammanfِll med den ideologiska omvنndning till en specifikt vنstlig pluralism som euro-kommunismen fِrkunnade. Inte sedan Befrielsens slutfas kan det sنgas ha funnits sه starka
3
folkliga fِrhoppningar uppbyggda inom breda arbetarskikt och bland intellektuella.
Men resultatet blev lika nedslهende ِverallt. Ett efter ett, fast pه olika sنtt, fِrsummade de stora kommunistpartierna sina mِjligheter. Det italienska partiet fِrspillde sina krafter i en fruktlِs strنvan efter rollen som underordnad partner till den italienska borgarklassens viktigaste organi-sation, det kristdemokratiska partiet, vilket desillusionerade anhنngarna utan att man vann den eftertraktade positionen. Det franska partiet var misstنnksamt mot sin partner, socialdemo-kraterna, och sprنckte vنnsterunionen medan man fortfarande var en stark organisation, vilket utlِste misslyckandet i 1978 هrs val. ؤndه gick man tre هr senare, nu fِrsvagade och under-ordnade, in i en regering med samma socialdemokrati. Det portugisiska partiet, som var ensamt om att tillbakavisa eurokommunismen, fِrsِkte utan framgهng att gripa makten i en byrهkratisk kupp och gjorde dنrmed slut pه den portugisiska revolutionen. Det spanska partiet som varit den centrala kraften i det underjordiska motstهndet mot Francoregimen slِt upp bakom den frهn Franco نrvda kungamakten, men bara fِr att finna sig marginaliserat och ِverflyglat av ett socialistparti som varit fullstنndigt overksamt under diktaturen. Dessa kumulativa misslyckanden var ett demoraliserande slag mot alla som hade sett fram mot en ny gryning fِr den europeiska arbetarrِrelsen i och med att den gamla ordningen gick hنdan i Sydeuropa. Det var hنr som ”marxismens kris” hade sitt ursprung och sin innebِrd. De faktorer som verkligen bestنmde den hade mycket lite att gِra med begreppets uttalade teman. Det som framkallade den var i princip en dubbel besvikelse: med fِrst det kinesiska och sedan det vنsteuropeiska alternativet till det centrala nittonhundratalsexemplet pه efterrevolutionنr utveckling, det sovjetiska. Bهda alter-nativen hade framstنllt sig som historiskt nya lِsningar med fِrmهga att ِvervinna den sovjetiska historiens dilemman och undvika dess katastrofer, men resultatet blev i bهda fallen att man hamnade i vنlkنnda هtervنndsgrنnder. Maoismen visade sig utmynna i nهgot som knappast var nهgot mer نn en barbarisk, orientalisk chrusjtjovism medan eurokommunismen fِrfِll till vad som alltmer liknade en andra klassens variant av den vنsterlنndska socialdemokratin, fِrsagd och undergiven i sitt fِrhهllande till den frهn Andra internationalen hنrstammande huvudtraditionen.

Rate the article
Bad	1	2	3	4	5	6	7	8	9	10	Very good
Result : 100%							Participated in the vote : 1